Melker lever tyvärr inte längre, men eftersom hans rädsla för fyrverkerier var en sån stor del av våra liv i den 14,5 år han levde så vill jag göra det här för honom. Varje år, trots att vi försökte göra det så bra som möjligt för honom, så trodde vi att hans hjärta skulle stanna. För att skona honom har vi åkt bil, något han verkligen älskade, med radion på. Oj, vad vi har åkt bil! En gång firade vi nyår på ett industriområde, och körde in bilen i en fabrik där vi jobbade och hade tillstånd att vara. Där satt vi sedan på tolvslaget. Lyckan var fullständig när min man bytte jobb och det visade sig att lokalerna var ljudisolerade, där firade vi också nyår många gånger. Och det här var väl ändå en sak, på tolvslaget när man var förberedd. Men julaftons morgon klockan tio, när någon smällde av ett helt batteri av smällare – då var det inte lika lätt att vara förberedd. Flera veckor innan och flera veckor efter fick man försöka ha en plan. Riktigt svårt, med andra ord! Jag kommer aldrig att köpa fyrverkerier efter att ha sett baksidan av det!
Klicka och klistra in i valfritt socialt media för att dela detta levande bevis