Sally

Hej! Jag heter Sally! Jag är 3 år och lever mitt bästa liv! Men mitt liv har inte alltid varit bäst, nu ska jag berätta för er… I februari lämnades jag in till Kattfoten av min förra ägare, jag skulle avlivas om jag inte togs emot. Jag var väldigt ledsen när jag kom till katthemmet, jag ville inte äta. Men plötsligt en vecka senare kom två stycken tvåbenta på besök till mig. En tjej och en kille. Jag kände inte igen dom, men de såg snälla ut, och de klappade mig varsamt. Jag började spinna högt. Oj, så mysigt det var att bli ompysslad! Dagen efter kom en av de tvåbenta tillbaka till mig, det var den där snälla tjejen. Linnea fick jag höra att hon heter. Hon sa att jag skulle få följa med henne hem, till något hon kallade för mitt för alltid hem. Det var en lång biltur jag fick åka, men det gjorde ingenting, för jag sov mest hela vägen. Bilfärden stannade i en stad som heter Varberg.

Jag kände mig som hemma direkt när jag fick komma in i mitt för alltid hem. Morgonen därpå kändes dock inte bra. För helt plötsligt öppnades en dörr och in kom en sån där stor läskig tvåbent man! “Det är Pontus som kommit hem från jobbet. Du behöver inte vara rädd, ni träffades Kattfoten häromdagen”, sa Linnea. Men jag kommer ju inte ihåg så mycket ifrån Kattfoten. Jag var ju så himla ledsen och trött då… Jag var väldigt rädd för Pontus, så jag gömde mig under sängen de första dagarna när han var hemma. Ibland vågade jag titta ut från sängen men mest fräste jag åt honom om han kom för nära. Jag höll mig på avstånd från honom de första veckorna. Linnea och Pontus förstod rätt tidigt att jag var rädd för män och de funderade på om jag kanske blivit illa behandlad då jag blev rädd för hastiga rörelser och plötsliga ljud också. De märkte även att jag var rätt så klumpig i mina bakben, så vi åkte till något som kallas för veterinär.

Veterinären märkte direkt att jag inte var så frisk, jag har något som kallas för blåsljud på mitt hjärta och mina bakben kändes inte heller så bra och jag blev väääldigt sömnig och gääääsp zzZzzZzz. När jag vaknade igen hos veterinären så var Linnea och Pontus ledsna för mig. De hade fått titta på mina ben och mina höfter, någon slags kamera hade fotat mitt skelett! Mitt högra knä och min högra höft har frakturer, och det ligger fragment splitter här och var. Det var ju detta jag försökt förklara! Män, kom inte nära mig! Veterinären förklarade för Linnea och Pontus att jag har haft väldigt ont, lidit av smärtor och att jag läkt ihop av mig själv utan någon hjälp. Jag fick själv även reda på att jag har artros. Linnea och Pontus hade ju anat att någon inte varit snäll mot mig. Men ingen förstod hur illa behandlad jag blivit förens nu…

Tio veckor har nu gått i mitt för alltid hem. Jag förstår varför det kallas så. Jag känner mig trygg och trivs bara bättre och bättre för varje dag. Jag är inte längre rädd för Pontus, han får faktiskt klappa mig ibland, jag förstår att han är snäll! Varje dag säger Linnea och Pontus att dom älskar mig. Jag blir ompysslad varenda dag, och jag leker som aldrig förr! Jag springer, hoppar och racear runt! Ibland hoppar mitt högra knä ur led, då får jag vila en stund tills knät hoppar rätt igen. Om jag skulle känna obehag, så får jag smärtstillande! Linnea och Pontus håller koll så att jag mår bra! Mina favoritaktiviteter på dagarna förutom att leka, är att spana på fåglar ute på balkongen och att sova högst upp i mitt träd! Det är min favoritplats här hemma, i mitt för alltid hem!

Senast uppdaterad: 2021-08-11