Vargens vara eller icke vara är en laddad och polariserad fråga, som skulle vara betjänt av mer dialog. En förutsättning för dialog är att vi gemensamt hyser respekt för fakta och vetenskap.
Den 1 december skrev vi i tidningen Jakt & Jägare en replik på Jägarnas riksförbunds artikel i nämnda tidning. Vi bemöter Jens Gustafssons påstående om att 22–38 vargar skulle kunna vara ett rimligt referensvärde för den svenska vargstammen och ifrågasätter hur en så liten population skulle kunna överleva.
Gustafsson blandar enligt oss ihop begreppen när han hänvisar till Skandulvs demografiska sårbarhetsanalys, som inte inkluderar genetiska faktorer. Analysen utgår teoretiskt från att vargarna har normal genetisk hälsa, trots att den skandinaviska populationen i verkligheten fortfarande dras med inavel. Författarna till Skandulvs rapport klargör dessutom att deras demografiska MVP-värden inte kan likställas med kraven för gynnsam bevarandestatus och därför inte får användas som referensvärden. Rapportens siffror är ett forskningsunderlag, inte ett förvaltningsmål, och behöver kompletteras med modeller som även tar hänsyn till genetiken.
Vi håller dock med Gustafsson om att spannet 170–270 vargar är ett politiskt och juridiskt beslut, inte ett vetenskapligt sådant – när bedömningen var vetenskaplig pekade den på 300 vargar.