Alla kände till den hemlösa katten som strukit runt på byn i över femton år. När han väl fångades in var pälsen full med olja och blod. Öronen var nästan sönderkliade. Vissa trodde att han föddes vid järnvägen, andra historier sa att han en gång i tiden hade haft en ägare. Men ingen visste vem.

Det var en kall dag i januari när Djurskyddet Norra Halland blev kontaktade av en kvinna som brukade få besök av den hemlösa katten, Mici, som hon kallade honom.

– Det var kallt som tusen den där dagen. Och det tog lång tid att få tag på honom för han var extremt skygg. Men till slut vågade han sig in hos kvinnan han sökt sig till där en bur placerats med mat. Mici var blodig i hela nacken och runt öronen och det var uppenbart att han behövde veterinärvård, säger Cecilia Bragsjö, vice ordförande på föreningen Djurskyddet Norra Halland.

Mici fick komma hem till Cecilia som agerade jourhem. De första dagarna vägrade han att lämna buren. Han varken åt, drack eller kissade. Han slogs för sitt liv om någon försökte ta i honom. Veterinärundersökningen visade att Mici hade svamp i öronen och en illa tilltagen öronskabb som hade sträckt sig ner till nacken.

– Öronen var han på god väg att klia sönder och under den toviga pälsen fanns en tunn katt som inte längre kunde skaffa mat på egen hand. Tänderna var så pass trasiga att han inte skulle kunna ha ihjäl ett byte- en säker död för en hemlös katt, säger Cecilia.

När han väl vågat lämna buren, bosatte han sig i badrummet längst in under ett skåp. Han fräste och slog med tassarna om någon försökte närma sig honom. Efter några dagar vågade han sig ut därifrån om nätterna, när ingen annan rörelse fanns i huset.

– Man kunde höra att han grejade i köket, åt och drack, men han ville varken synas eller höras, om han märkte att man var på väg försvann han direkt. Men efter ett par veckor började han sova utanför badrummmet. Och så småning om lät han sig bli klappad. Det var en långsam process som hela tiden gick framåt. Vi tog det i Micis takt, säger Cecilia,

Från början skulle Cecilia bara vara jourhem men bestämde sig för att behålla Mici. Vilket är vanligt, att förekommande hos de jourhemsTack vare en Facebook-insamling via Djurskyddet Norra Halland kunde Mici få en ordentlig tandoperation.

– Han har inte många tänder kvar men han smaskar gladeligen i sig all slags mat. Häromdagen fick han fläskfilé! Förutom mat tycker han om att kela och spinner mycket, även när han ligger och vilar kan man höra hur han spinner. Man blir glad bara av att se honom. Men jag undrar varför ingen har gjort något tidigare, det ska inte behöva gå så här långt. Idag känns det viktigt att Mici får spendera sina sista år i lugn och ro, han blir bortskämd med mat, värme och kärlek. En värdig pension för en riktig pensionär.

Mici älskar gosa och kela.